Åååhh va less jag blir. .

Tusen frågor som jag varken vill eller orka svara på.
Sätter stop för mig själv och mitt inre när funderingarna blir för många.
Kan jag få vara jag.
Bara jag.
Jag stänger mina öron.
Alla ljud blir som svaga muller långt borta i en annan värld.
Underbara toner sveper förbi i mina tankar.
Jag sluter mina ögon och flyger till mina drömmar.
Drömmar som alltid bara är drömmar.
Förblir drömmar.
Verkligheten sparkar mig hårt i huvudet.
Tankarna splittras.
Vad spelar mina svar för roll när ingen lyssnar.
Ingen förstår. .


Vette fan hur jag ska uttrycka mig just nu.
Jag kokar inombords.

Ses och hörs ^^,

Löning idag :)
Greklandresan betald, känns kanske hurr skönt som helst.
Jobbat idag o7:oo-16:oo, tog en stressig vända på stan med siss, gick hem till Sandra och sen åkte jag förbi Mickis, mycket rogivande dag hahaha
Mickis lägenhet hade iaf blivit superfin, med dom nya tavlorna på väggen blir det pricken över i:t, eller inte riktigt pricken, men halva kludden MOAHAHAHA

Fortsätting följer på gårdagens. .
Obesvarade tankar:
Om man nu väljer att sesas med någon (eller gå på date om man hellre vill kalla det så), vad gör man?
Vad pratar man om?
Hur ska man bete sig?
Vad ska man ha på sig?
Inte vara för fin och inte för avslappnad.
Herregud säger jag bara, det är inte bara ett att tänka på.
Hur jobbigt är det inte när man sitter där, pratar och har trevligt och sen helt plötsligt så tappar man bara orden.
Tystnad.
Pisnam tystnad.
Hur räddar man den situationen?
Om man känner ett klick, hur vet man då att klicken är besvarad?
Eller om man inte känner något alls, hur avslutar man det hela?
När man säger hej då, hur gör man då?
Kramas, pussas, somnar på soffan? hahaha jag blir tokig.
Vem ska svara på alla mina frågor?
Vem finns att rädda en när man bara vill rymma?
Blir man någonsin redo?
Är alla "första träffen" lika jobbiga oavsett om det är första eller hundraförsta gången?

"All of my questions are lika a drop in the ocean"

Ses och hörs ^^,

OMG har inte blivit nå skriv alls nu över sommaren.
Har nog haft annat för mig helt enkelt hehe
Vet inte om jag tänker ta upp bloggandet nu heller, men skojsigt att skriva av sig ibland :)
Blivit mycket jobb och en HEL DEL festande på sistonde hihi
Man lever väl bara en gång.
Eller så är det bara en sån period just för tillfället, me like alot ;P

Har iaf ett ämne jag vill ta upp.
Rädsla:
Nu handlar det inte om spindelfobi och mörkerrädsla utan "våga ta steget/våga chansa"-rädsla.
Varför inte våga ge killen/tjejen en chans?
Skiter det sig så är det ju så, men tänk om man struntar i det helt så kanske det var "the man/girl of your dreams".
Jag går alltid med inställningen, better safe than sorry, och vad fan är det för liv?
Jag är rädd för att det ska funka och SEN ska allt gå snett, så står man där, ensam och ledsen IGEN
Men herregud, jag är 21 år och har väl hela livet på mig att hitta den rätta, ganska patetiskt liksom.
Man måste ju våga chansa för att vinna, eller?
Är man ensam om att gå med dessa tankar?
Jag är alltid rädd och intalar mig själv om att jag kommer klara mig fint ensam resten av livet, men är det så man vill ha det?
Var det så barndrömmen såg ut?

Är det okej att våga chansa och sen kanske förlora?

Stockholm 20:de-22:a Augusti.
Grekland 17:de-24:de September.
Tatuering 29:de September.
Årets framtid ser ljus ut :D

Ses och hörs ^^,