Det är helt oförståerligt hur fort ens känslorr kan vända :/
Har aldrig kännt sån glädje som dessa timmar och på en sekund vände det och nu vill jag bara gråta.
En flod av smärtor skulle kunna välla upp, och komma ut ur mina ögon.
Hur kommer alla dessa tankar in i mitt lilla huvud?
Vart gömmer dom sig när jag ler, när jag mår bra?
Ensamheten nyper mig ständigt i själen, och gör mig påmind om livet.
Verkligheten som inte borde få finnas.
Mörkret som tar tag i mitt hjärta, skrämmer mina ögon som gör att jag inte vill blunda.
Drömmar som alltid bara är drömmar.
Mina ben får för sig att inte bära, stegen blir tunga och jag blir som fastfrusen i golvet.
Rysningarna upp efter ryggen river i min hud.
Ständigt obehag över att somna och sedan behöva vakna igen.
Varför denna ständiga rädsla?

Det kommer bli bra va?
Gå över. . .