Vad är det som gör att en känsla kan förändras så otroligt fort?
Från att först ha mått så super, varit glad och kännt mig galet lycklig, vände allt NU.
Jag kan inte heller förklara vad för känsla som rann över mig.
Inga tårar, ingen smärta, kanske bara en skum känsla av ensamhet?
Hur kan man då känna sig ensam när man alltid är omringad av människor, jag har skaffat mig världens bästa vän som varje sekund av varje minut lyser upp min värld.
Kan ensamhet kännas i själen, eller kanske ner i roten av hjärtat?
Jag kan inte sätta fingret på vad som inte känns rätt.

Har hela tiden sagt att jag trivs med att vara för mig själv.
Jag behöver ingen för att vara lycklig.
Ljuger jag. . för mig själv?
Hur ska en annan människa kunna fixa det, jag har ju aldrig varit med om det förr.
Alltid blir man sårad, förtörd.

Man släpper in någon för nära inpå, och helt plötsligt har denne trasat sönder kropp och själ.
Om igen får man pussla ihop sig själv, för att orka resa sig, kunna stå själv.
Är det värt det?
Hur vågar man chansa, hur klarar man av det?

Eloge till er alla som tar ett steg fram och gör ett försök.
För vem vet, det kan ju bli allt annat än dåligt.
Kanske drömmen man haft sen man var fem år.

Om det nu inte är detta som kryper under mitt skinn, vad är det då?
Känns ju som någon sitter i min kropp och slår av en bit av mitt hjärta.
Som att någon ständigt viskar "något är fel" i mitt öra.

Hur ska man kunna fixa något, när man inte vet vad som ska fixas?



Imorgon är allt bra igen.
Då glömmer jag allt och låtsas som att jag aldrig kännt.
Bortblåst. .