September månad, och här sitter jag.
Ensam med tända ljus och vet inte om jag njuter eller om jag bara. . är.
Låter varje dag passera utan att något känns speciellt eller annorlunda.
Ingen nytta.
Visst trivs jag bra i lägenheten, absolut, men mer då?
Det är inte mer än så.
Alla braiga kännslor jag hade är lika blåsta som mina ljus när jag ska sova.
Allt possitivt bara försvann.
Mitt inre är lika kallt och grått som vädret utanför mitt fönster.

Greklandresan närmar sig och jag hoppas verklgen att den piggar upp mig.
Tänder min livsgnista som den tidigare var.
Inte bara glöd, jag vill ha en hel brasa :)

Jag har gjort bort mig en hel del på sistonde också, och det känns inte okej.

Jag gav mig in i något, chansade, gjorde något utöver det vanliga när det gäller mig, tog en risk som jag var livrädd för.
Konstigt nog så blev det bra, bättre än förväntat och jag blev nästa stolt över mig själv.
Kanske att det inte var så dumt.
Trodde jag ja.
När det nästan var som bäst (trodde jag, återigen) så stod jag där som ett frågeteckan och undrade.
Vad hände?
Till en början tog jag på mig allt, sa att det var mitt fel, men man är ju aldrig ensam, eller?!
Detta var sista gången jag tog en risk, gjorde en chansning.
Jag förlorar alltid.

Korkade jag.
Öpnnar mig och är ärlig efter 2 månader.
Får fan nästan skylla mig själv :/
Känslor förstör allt, och jag är trött på det nu.
Hur kunde jag känna som jag gjorde?
Vad gjorde du med mig?
Varför fick just du mig att le?
Vad har du som är så "speciellt" som ingen annan har?
Aja frågor som aldrig kommer bli besvarade.
Det var då, och nu är nu.

Ses och hörs ^^,

Ps. Du gjorde så att fjärilarna i min mage fick hela mig att flyga.